Niyamas – yogafilosofins fem steg mot ett mer förnöjsamt liv

Om Yamas handlar om vad vi bör undvika, är Niyamas deras motsats – fem principer om vad vi istället bör göra för att må bättre, både till kropp och sinne. Här går vi igenom var och en av dem: från renlighet och förnöjsamhet, via disciplin och självstudier, till konsten att släppa taget.

"Niyamas are the virtues which calm the disturbed mind, leading towards peace both within and around the sadhaka." – B.K.S. Iyengar

Niyamas är dygderna som stillar det oroliga sinnet, vilket leder till frid såväl inuti som omkring den sökande.

Vi har kommit till den andra grenen på Patanjalis åttafaldiga väg. I senaste inlägget pratade vi om Yamas – yogans "gör inte". Idag är det dags för deras syskon, Niyamas – yogans "att göra".

Niyama är sanskrit och kan översättas till självobservationer, eller kanske hellre positiva plikter. Det handlar om hur vi förhåller oss till kroppen kontra sinnet, och vilka metoder vi kan använda för att disciplinerat utveckla oss själva – till nytta både för oss själva och för världen runtomkring. Man kan se det som en resa som går utifrån och in: från den fysiska kroppen, ända in till det innersta i själen, där vi till slut hänger våra handlingar till något större än oss själva.

Dessa fem niyamas är:

• Saucha – renlighet, fysisk som själslig

• Santosha – förnöjsamhet

• Tapas – disciplin

• Svadhyaya – självstudier

• Ishvarapranidhana – att släppa taget till något större än en själv

Låt oss gå igenom dem, en i taget.

Saucha inom yoga – renlighet för kropp och sinne

Den första niyaman, saucha, betyder renhet. Här ryms allt från hygien och olika reningstekniker, så kallade shatkarmas, som till exempel nässköljning med en neti pot (något många nog känner igen, till skillnad från andra, betydligt mer obskyra tekniker…!) till vilken mat vi väljer att äta, och hur vi håller sinnet rent genom "rätt" tankar, ord och handlingar.

Att vi mår bättre när vi är hela och rena känner nog de flesta igen sig i. Detsamma gäller när det är oordning hemma – då blir det gärna kaos inombords också. Har du städat ur ett skåp eller en garderob vet du känslan: plötsligt känns allt lite lättare.

Samma princip gäller maten vi äter. "Du är vad du äter" må vara ett uttjatat uttryck, men ta till exempel en klase vindruvor – en av de mest besprutade frukterna som finns. Innan kroppen kan tillgodogöra sig näringen måste den först processa bort gifterna från besprutningen. Ju renare mat, desto lättare för kroppen att ta hand om den.

Och sinnet, då? Extremt förenklat handlar det om tankar, ord och handlingar som gagnar oss själva och andra – sånt som inte dömer, sårar eller skadar. Patañjali säger något som känns extra viktigt i en värld som är besatt av utseende: att ju mer vi fixar och donar med kroppen, desto tydligare inser vi att den ständigt förändras, ständigt förfaller. Saucha hjälper oss att släppa taget om kroppsfixeringen – både vår egen och andras. När vi förstår att vi inte bara är vårt yttre blir det lättare att komma i kontakt med det innersta Jaget, och lättare att sluta jaga ett perfekt utseende och istället njuta av nuet.

Santosha – förnöjsamhet som grund för sinnesfrid

Santosha är en sammansättning av sam, fullständigt, och tosha, förnöjsamhet eller acceptans – alltså fullständigt belåten.

Grundregeln är enkel, om än inte alltid lätt att leva efter: lycka kommer inifrån, och kan därför aldrig egentligen påverkas av yttre händelser eller prylar. Santosha handlar om att vara nöjd med det vi har, att inte bryta ihop över det vi går miste om eller bli överdrivet upprymda av det vi uppnår – att sluta jaga "mer".

De flesta av oss har tänkt tanken: "livet vore så mycket bättre om jag bara fick det där jobbet, gick ner i vikt, träffade rätt partner, lärde mig stå på händer..." Det är inget fel i att ha mål och sträva framåt – tvärtom. Problemet uppstår när hela vår sinnesfrid vilar på det målet, så att vi glömmer glädjas åt det vi redan har eftersom vi bara ser det som saknas. Samtidigt betyder inte förnöjsamhet att slappna av och sluta göra något alls – det handlar om att acceptera och uppskatta det vi har, och det vi är, och bygga vidare därifrån.

På yogamattan visar sig det här som jämförelse – med andra, eller med oss själva för en vecka eller ett år sedan. Det spelar ingen roll om du står på huvudet utan ansträngning eller om tio andetag i nedåtgående hunden känns som rena döden – det kommer alltid finnas mer att utforska. Att acceptera var kroppen befinner sig just nu är grunden för utveckling, inte ett hinder för den. Försöker vi för mycket, innan kroppen är redo, skapar vi bara mer spänning. Yoga ska inte göra ont eller stoppa andningen – vi måste lägga egot åt sidan, för det är skillnad på att utmana sig själv och att pressa sig för hårt. Lyssna in tankarna som dyker upp: finns där nyfikenhet och glädje, eller ett envist "jag måste"?

Att ständigt jaga något "mer" är uttröttande. Och även när vi väl når det vi sökt håller lyckan sällan i sig särskilt länge – vi kämpar för att hålla fast vid den, vilket förr eller senare leder till besvikelse, och så hittar vi nästa mål som "garanterat" ska göra oss lyckliga den här gången. Kropp, sinne och världen runt omkring är i ständig förändring. Istället för att slungas med i den spiralen kan vi stanna upp, och stanna i nuet. Du behöver inte vänta på lyckan som ett brev på posten efter viktnedgång, ny kärlek eller nytt jobb. Du har redan allt du behöver – och du är allt du behöver.

Tapas – självdisciplin och att växa genom motstånd

”Tapas”, tänker du. ”Det är jag ju bekant med!” Nej, det handlar inte om den spanska plockmaten – Tapas kommer från sanskritverbet tap, att bränna. Men vad är det som ska brännas bort? Fysiska, mentala och känslomässiga hinder som gör att vi har svårt att nå vår fulla potential. Det handlar inte om att fly obehagliga eller plågsamma situationer, utan om att gå igenom dem, låta krisen bli en vändpunkt, och komma ut starkare på andra sidan.

Tapas brukar översättas till självdisciplin, och det är härifrån den gamla gymklyschan "no pain, no gain" antagligen har sitt ursprung. Vi delar sällan samma mål som Patañjali och yogisarna för 1500–2000 år sedan – upplysning och enhet med världsalltet – men oavsett om målet är mental närvaro, en lugnare andning, mindre stress eller en starkare och rörligare kropp, så krävs självdisciplin. Tapas är det som får dig till yogamattan eller meditationskudden när du egentligen bara vill sitta fastlimmad vid din iPad.

På mattan behöver tapas inte betyda att pusha hårdare fysiskt. Det kan lika gärna vara att skapa en regelbundenhet – några minuters yoga varje dag – eller att sitta still i meditation trots att sinnet är på högvarv. Det kan handla om att stärka svaga muskelgrupper som vardagen kräver, eller att ta sig an en klurig position. Tapas är det som uppmuntrar oss att yoga trots att vi inte känner för det, för vi vet hur bra vi mår efteråt. Tapas är att lägga sig lite tidigare kvällen innan, för att orka upp till löpturen eller morgonyogan.

Att göra en asana vi helst undviker – det är tapas. Det är först när vi kliver utanför bekvämlighetszonen som en förändring kan ske. Tänk på en löptur: de första kilometrarna känns som att man ska dö, men sen vänjer sig kroppen, värmen stiger, och plötsligt känns det riktigt bra. Så fungerar tapas också – det första steget är jobbigt och gör motstånd på alla sätt, men när vi tagit oss igenom den fasen stiger energinivåerna och vi känner oss starka. Samma tankesätt kan vi ta med utanför mattan: att se bortom det bekväma, och hitta styrkan att göra det som skrämmer lite.

Svadhyaya – självstudier för ökad självinsikt

Ordet Svadhyaya kommer av sva, jag eller själv, och adhyaya, lektion eller föreläsning – ibland tolkat som "meditera över". Det handlar om att studera skrifter för att förstå Jaget, eller att studera sina egna tankar, ord och beteenden. Att lära känna sig själv, och därigenom öka förståelsen för andra.

Här är det värt att skilja på jaget i fysisk form – vårt ego – och Jaget, eller Självet: den innersta kärnan som är en del av något större. I Yoga Sutras kan vi läsa att genom att studera oss själva upptäcker vi det gudomliga. Kanske har du nångång hört uttrycket tat twam asi – "du är Det" – där ditt innersta jag, essensen av dig, är en del av det stora världsalltet.

Att börja öva asanas, pranayama och meditation är i sig ett första steg i att studera sig själv. Vi blir medvetna om kroppsdelar och hur de hänger samman, något vi kanske aldrig funderat kring förut, vi börjar faktiskt lyssna på andetaget istället för att bara andas på autopilot, vi lär oss mer om våra tankar och våra fysiska och emotionella reaktioner på dem. Men svadhyaya är ett steg längre än så. Tänk dig att leva livet genom en smutsig spegel. När vi börjar studera oss själva, böcker och skrifter, poleras lite av smutsen bort i taget – och till slut kanske vi kan se vårt innersta Jag klart och tydligt. Yoga är resan av självet, genom självet, till Självet.

Vårt jag, egot, är i första hand upptaget av överlevnad. Det dömer, kritiserar, värderar och tvivlar – alla sinnets ständiga växlingar. Ett nyckelord när vi pratar om att studera oss själva är därför icke-dömande – att möta det vi upptäcker med empati och självmedkänsla, snarare än genom kritik.

Beteendet på yogamattan speglar ofta beteendet utanför den – så som vi yogar, så lever vi. Lyssna på andetaget: är det kort och ytligt kanske det säger något om stress, ångest eller att vi försöker för hårt. Axlarna uppe vid öronen? Ganska troligt att de befinner sig där stora delen av din vakna tid också. Möter du en ny asana med nyfikenhet och tillförsikt, eller med rädsla och ett envist "det måste gå"? Låt yogamattan vara en trygg zon – för vad är egentligen det värsta som kan hända? Du ramlar. Du reser dig igen. Testa ett nytt förhållningssätt till en klurig position, och se vad som händer. Lär du dig något om dig själv – och kan du ta med dig samma förhållningssätt ut i vardagen?

Yoga Sutras, Bhagavad Gita och Hatha Yoga Pradipika är kanske den närmaste yogan kommer en helig trio bland litteraturen, och alla tre kan fördjupa förståelsen för yoga. Men att läsa mängder av böcker ger bara kunskap – det leder inte till större självinsikt utan reflektion och utan att applicera det man lärt sig på sitt eget liv. Att fråga sig själv varför man gör något skapar medvetenhet. Att ifrågasätta sitt eget agerande är något vi ofta undviker, eftersom det kan leda till förändring – och förändring kan kännas läskig och obekväm. Vad skulle du se om du tog ett steg tillbaka och betraktade dig själv genom ett filter helt utan värderingar och utan dömande?

Ishvarapranidhana – att släppa taget till något större

Så når vi den femte och sista niyaman: ishvarapranidhana – att vara medveten om det gudomliga inom oss, såväl som runtomkring oss. Att lägga egot åt sidan och lägga sitt liv i händerna på något större.

Ishvara kan betyda ett högsta väsen, Gud, Brahman – världsalltet, den yttersta verkligheten, eller ditt Sanna Jag. Pranidhana betyder fixering – men inte fixering i betydelsen besatthet, utan snarare att förtöja sig vid något. Som ett gäng små båtar som söker skydd och lägger till vid en stor, trygg brygga.

Yoga tvingar inte på någon en religion eller gudsdyrkan, men det finns en idé om att något större existerar – ett renare medvetande. Jag tycker personligen att det är fint, och det är upp till var och en: tro på en eller flera gudar, kosmisk energi, en inneboende godhet i varje människa, eller vad det nu må vara för dig. Och även om man inte aktivt tror på något alls, kan man ändå känna igen stunder av stark samhörighet – till naturen, eller till människorna runtomkring.

Swami Satchidananda, en av många som tolkat Yoga Sutras, menar att när vi offrar våra handlingar till något större än oss själva gör vi det både till det gudomliga och till mänskligheten – vi är alla ett. I Upanishaderna sägs Ishvara betyda "stadiet av kollektivt medvetande", vilket skulle innebära att Gud är var och en av oss.

Vad innebär det då att "offra" sina handlingar? Att fokusera fullt ut på det vi gör just nu, och släppa tankarna på vad handlingen ska resultera i. Att släppa taget kan vara otroligt utmanande, för vårt ego vill ju så gärna ha kontroll. Men oavsett om det handlar om att släppa egot i ett svårt ögonblick, i ett ögonblick av glädje, eller om att lära sig lita på ett medvetande större än det egna – för varje gång vi väljer att släppa efter kommer vi lite närmre inre stillhet och frihet.

Hur använder vi ishvarapranidhana på mattan? Att släppa taget kan låta som svaghet – är det verkligen något att sträva efter? Sanningen är att det är precis tvärtom: att släppa taget är de facto det starkaste vi kan göra.

Ibland behövs tapas – självdisciplin – när "monkey mind", det eviga inre tjattret, försöker övertyga dig att skippa yogan för att kolla mobilen och äta chips istället. Men om du bestämt dig för en svettig yogaklass eller ett spinningpass, och kommer hem helt slutkörd och tvingar iväg dig ändå – och märker mitt under klassen att energin är helt borta, eller att du passerat en gräns där kroppen skriker av smärta – då måste du släppa taget. När din gräns är nådd är träningen inte längre till någon nytta.

Men! Det handlar också om att hitta det bekväma i det obekväma. Att ta sig an en klurig armbalans, eller stanna kvar i krigare 2 i uppåt tio andetag, är onekligen krävande – men genom att överlämna sig till det obekväma, till styrkan och kraften i positionen, är det just där vi verkligen kan växa och komma starkare ur den. Att stanna kvar lite till visar hur starka vi faktiskt kan vara när det krävs. Sinnet säger att vi inte kan – kroppen bevisar att det visst går.

Hur tar vi med det här ut i vardagen? När vi lägger mycket kraft och energi på sånt som är viktigt för oss, oroar vi oss ofta också över resultatet. All den oron över sådant vi ändå inte kan kontrollera blir till dukkha, lidande, och drar oss bort från nuet och in i en framtid vi inte kan göra något åt. Att öva på att släppa taget handlar om att komma till insikt om att vi bara kan göra vårt bästa just nu, och lägga vår energi på exakt den här stunden. Det som händer sen, händer sen.

Niyamas i vardagen – en sammanfattning

Fem niyamas, fem sätt att möta oss själva – från kroppens renlighet till det yttersta släppandet av kontroll. Tillsammans med Yamas bildar de grunden för hur vi lever, inte bara under korta stunder på yogamattan utan i allt vi gör. Ingen av dem är en checklista att bocka av en gång för alla – snarare påminnelser vi återvänder till, om och om igen, varje gång vi behöver dem.