Vad är egentligen syftet med yoga? Möt filosofin bakom den åttafaldiga vägen
- för 4 dagar sedan
- 4 min läsning
Yoga är så mycket mer än positioner och rörlighet. I det här inlägget dyker vi ner i yogans filosofi, möter filosofen Patañjali och utforskar den åttafaldiga vägen – ett 1 600 år gammalt system som fortfarande är lika relevant för oss idag.
Det finns något mer bakom yogan än häftiga positioner att krångla in kroppen i. Det vet du kanske redan.
Kanske kom du in via det fysiska – ett löpknä som protesterade, höfter så stela att du knappt kunde sätta dig ner på golvet, eller en kompis som övertygade dig om att “yoga är egentligen ganska bra för återhämtning”. Kanske har du hört att andning och meditation hjälper mot stress, och nångång har du snappat upp att det finns en filosofi bakom alltihop. Kanske har du till och med hört begrepp på sanskrit kastas runt och nickat instämmande utan att fatta ett ord. Det är helt okej. Det har vi alla gjort.
Man kan absolut yoga utan att känna till filosofin bakom – men efter ett tag kanske det börjar kännas lite tomt, och nyfikenheten väcks: vad är egentligen syftet bakom det hela? Hur kommer det sig att människor i hundratals – egentligen tusentals – år har ägnat sig åt yoga?
Vad betyder ordet yoga egentligen?
Själva ordet yoga kommer från sanskrit och betyder att förena. Men förena vad, då?
Det kan handla om att förena motsatta krafter – i den yogiska filosofin pratar man exempelvis om den kvinnliga energin Shakti och den manliga energin Shiva, som finns i oss alla och runt omkring oss. Det kan handla om att förena kropp och sinne, eller om att knyta den enskilda själen till något större – en gud, ett högre medvetande, världsalltet – vad du nu väljer att tro på, eller inte tro på.
Och inte minst: att förena människor med varandra, i gemenskap. Det är något jag tänker på mycket i mitt eget arbete. Yoga som ett sammanhang där vi ser varandra, lär av varandra och påminner varandra om att vi inte är ensamma.
Möt Patañjali – filosofen bakom yogans karta
För ungefär 1 500–1 600 år sedan levde en filosof i Indien vid namn Patañjali. Han sammanställde tidens tankar och idéer om yoga i korta, koncisa aforismer kallade sūtras – ett ord som på sanskrit betyder trådar. Tänk dig dem som en karta, inte bara till kroppen, utan till hela människan.
En av de mest citerade av hans sūtras lyder:
“Yoga är att stilla sinnets rörelser. Då vilar skådaren i sin egen natur.”
Det är värt att stanna till vid. Yoga handlar alltså inte primärt om vad kroppen kan prestera – utan om vad som händer när vi slutar jaga, slutar prestera, slutar lägga till. Vad finns kvar när vi stillnar?
Yogans åtta grenar – och varför asana bara är ett steg av åtta
Patañjali beskriver en väg mot det målet. Han kallar den ashtanga yoga, av ashta (åtta) och anga (lem eller gren). Åtta grenar som tillsammans bildar ett helt träd.
(Inte att blanda ihop med yogastilen Ashtanga vinyasa – det är lätt att förväxla dem.)
De åtta grenarna är:
Yama – etik och förhållningssätt gentemot omvärlden
Niyama – självobservation och inre disciplin
Asana – positioner och kroppsliga övningar
Pranayama – andningsövningar
Pratyahara – att vända uppmärksamheten inåt, bort från yttre intryck
Dharana – koncentration
Dhyana – meditation
Samadhi – frid, insikt, lycksalighet
Lägg märke till var asana – positionerna, det vi vanligtvis förknippar med yoga i väst – hamnar på listan. Det är det tredje steget. Det finns alltså fem steg efter kroppen!
Därför fungerar systemet med åtta steg
Det finns säkert många teorier om varför just det här systemet har resonerat med så många i så lång tid. Min tanke är att det beror på att det är konkret. Att bara säga “utöva yoga och nå upplysning” är inte tillräckligt – hur ska det gå till? På vilket sätt? I vilken ordning?
Den åttafaldiga vägen ger ett svar. Stegen är tänkta att byggas på varandra, som ett fundament. Det är svårt att meditera djupt om sinnet är fullt av tankar och oro. Svårt att landa i kroppen om andningen är stressad. Svårt att fokusera om vi ständigt dömer och kritiserar oss själva – och andra.
Målet med yoga är inte lycka – det är något mycket subtilare
Samadhi – det sista steget – brukar översättas som frid, lycksalighet eller insikt. Men Patañjali menar inte konstant euforisk lycka. Det han beskriver är något mycket mer stilla: ett varande, en djup kontakt med sig själv, en känsla av att vara hemma i sin egen natur.
Som sūtra 2.28 uttrycker det, i Swami Satchidanandas översättning:
“Genom att utöva yogans grenar minskar orenheterna och vishet dagas, vilket leder till skarpsinnigt omdöme.”
Samadhi upplevs sällan som ett konstant tillstånd, åtminstone inte i början. Det dyker upp som korta glimtar – kanske under en lång utandning, ett ögonblick av djup stillhet i slutet av ett pass, en känsla av att vara helt och hållet närvarande. Ett flow. Med tid och övning kan de glimtarna bli längre.
Det är, tänker jag, precis det vi håller på med på mattan. Inte bara att röra kroppen. Utan att sakta börja vända uppmärksamheten inåt.
Kommentarer