Passningar i yoga – behövs de egentligen i dagens yogaklasser?

Passningar och fysiska justeringar har länge varit en självklar del av många yogaklasser. Men i takt med att synen på kroppen, lärarrollen och samtycke har förändrats väcks också nya frågor: behövs passningar i yoga – och i så fall när?

När jag började yoga kring -08, och under de följande tio åren, var passningar eller justeringar ett väldigt vanligt inslag under en yogaklass. Läraren – eller en assistent för den delen – gick runt och korrigerade deltagarna under klassens gång.

Det kunde vara allt från en mjuk puff för att guida en kroppsdel i rätt riktning till lärare som satte sig eller la sig över deltagare för att hen skulle nå djupare in i en position (japp, jag har varit med om detta).

Jag tror säkert att intentionen var god i samtliga dessa fall, men var de nödvändiga? Definitivt inte.

Det jag vill ta upp i den här texten är huruvida passningar har en plats i dagens yoga eller inte – och i så fall på vilket vis.

Hur passningar länge varit en självklar del av yoga

Under min första yogalärarutbildning lärde vi oss framför allt att guida verbalt. Vi övade på att ge så exakta och tydliga instruktioner som möjligt och demonstrerade bara delvis positionerna själva.

En ganska stor del av den praktiska utbildningen gick ut på att se och lära oss variationerna i den mänskliga kroppen, och vi fick lära oss mängder av passningar och träna på varandra. Det var otroligt lärorikt och roligt, och nyttigt att både ge och få feedback på detta.

Vi fick lära oss två typer av passningar:

• dels den korrigerande varianten – att hjälpa kroppsdelar hitta rätt och guida riktningar

• men också så kallade “godis-passningar” – beröring för att slappna av eller bara för att det känns skönt i en position.

Några år senare, närmare bestämt 2019, när jag gick min första yinyoga-utbildning, låg också fokus på passningar och beröring och vi la massor av tid på att öva på varandra.

När yogavärlden började förändras

Sen kom pandemin.

Yoga på plats ställdes in, eller hölls i små grupper med rejäla avstånd. Mycket flyttades online och Zoom blev den nya studion.

Passningar och fysisk beröring var otänkbart – allt och alla skulle hålla avstånd.

Kanske var det här som skiftet började. Kanske hade det redan börjat i och med #metoo och de (manliga) yogalärare som avslöjades dels ha tagit på sina deltagare på olämpliga sätt och dels begått rena övergrepp.

Från “så här ska positionen se ut” till “hur känns det i din kropp?”

Genom tiderna har yoga ofta hållits av karismatiska ledare – gurus – vars ledarskap inte har ifrågasatts. Kroppen har setts som ett verktyg som kan tuktas och formas till olika positioner, ibland med hjälpmedel, ibland utan.

Kroppen i sig har inte varit det viktiga, utan ett medel för att nå ett stilla sinne – en förberedelse för meditation som i sin tur kan leda till frihet och lycksalighet.

Länge var det så här den fysiska yogan såg ut: en ledare med en bestämd uppfattning om hur positioner skulle se ut och utföras, som med fast hand guidade deltagarna till att forma sina kroppar på ett bestämt vis.

Modifikationer? Mja – men bara tills kroppen “klarade av” den fulla positionen.

Kraftfulla passningar, eller snarare korrigeringar, var regel snarare än undantag.

Har du yogat länge har du kanske själv upplevt det – jag har definitivt gjort det. En lärare satt på min rygg i en sittande framåtfällning (Pashimottanasana). Jag hade tur och det gick bra, men jag vet många som blivit skadade av allt för hårda justeringar. Och de fick ofta höra att det var deras eget fel.

Har passningar en plats i dagens yoga?

Ja. Och nej.

Det beror på.

Jag tycker att det har skett ett skifte i yogavärlden. Från att ha varit väldigt fokuserad på hur positioner ska se ut – till hur de känns.

Vi vet ju att var och en av oss har en helt unikt sammansatt kropp, med olika proportioner och variationer som i sin tur ger naturliga styrkor och svagheter.

Det gör också att rollen som yogalärare har förändrats.

För mig handlar yogalärarrollen om att guida, inspirera och hjälpa till att utveckla kroppsmedvetenhet hos de som väljer att yoga tillsammans med mig.

Det är totalt irrelevant om samtliga deltagare i rummet gör exakt likadana Krigare 2. Snarare tvärtom – jag vill ju att var och en ska känna efter hur det känns i den egna kroppen och anpassa därefter.

Som yogalärare kan jag absolut hjälpa mina deltagare genom att fysiskt guida dem med passningar, men jag har allt mer landat i att less is more.

Passningar, beröring och samtycke

Jag vet att många älskar passningar (om de utförs respektfullt – jag också!). Man vill bli justerad så att man “gör rätt”.

Inget fel i det – men vad är egentligen “rätt”?

Ja, det beror ju på.

Det beror dels på individen, men också på syftet.

Är syftet att öka rörligheten i en viss led, bygga styrka och/eller uthållighet eller kanske bli mer medveten om sina rörelsemönster kan en passning vara på sin plats.

Men är syftet att landa i kroppen efter en hektisk dag, få slappna av och kanske ha roligt fyller eventuellt inte passningar någon funktion just där och då.

Däremot kan ju beröring under en sådan stund kännas fantastiskt – om den är välkommen förstås.

Passningar behöver inte vara något som ska “rättas till”. Det kan också vara varsam beröring.

Händer som guidar spända axlar nedåt, massage i bakhuvudet eller ett mjukt tryck nedanför nyckelbenen i vilopositionen Savāsana.

Passningar i modern yoga – min syn

Jag tror inte att passningar har spelat ut sin roll, så länge de görs med samtycke, varsamt och respektfullt.

Däremot hoppas jag sannerligen att eran av olämpliga justeringar – utförda under maktobalans, utan samtycke och med oklart syfte eller som utförs hårdhänt – är förbi.

Vad är dina erfarenheter av passningar i yoga?

Vad har du som läsare för erfarenhet av passningar, och hur ser du på deras plats i den moderna yogan?

Berätta gärna – jag är nyfiken!

Skriv en kommentar på det här inlägget eller skicka ett mail till yogamedkatarina@gmail.com.