Tänk om du inte behöver lyssna på den där rösten som säger att du inte kan?
Känner du igen rösten som säger att du inte är tillräckligt stark, vig, modig eller redo? Den som får dig att tvivla på dig själv och ibland till och med avstå från sådant du egentligen vill göra? Jag tror att vi alla hör den emellanåt. Men tänk om den inte alltid säger sanningen?

Du vet den där rösten som säger åt dig att du inte kan? Att du är för gammal, för tjock, för svag, för stel eller vad det nu kan vara.
Känner du igen den där rösten?
Jag tror att de flesta av oss känner igen den och hör den emellanåt. Den där rösten som ifrågasätter, begränsar och får oss att tvivla på oss själva.
När den inre rösten egentligen säger något annat
Jag har hört den senast idag.
Den här texten har legat och grott någonstans i bakhuvudet en längre tid, men när det väl var dags att ta tag i uppgiften och få ner tankarna på pränt, sa rösten åt mig att jag inte hade någon inspiration. Att jag inte hade något att säga. Att jag inte hade någonting att dela med mig av.
Men när jag analyserar den här rösten, när jag faktiskt går till botten med vad den egentligen säger, så säger den något helt annat.
Den säger att jag är trött.
Jag sov jättedåligt i natt eftersom min minsting hade frossa och hög feber och hostade hela natten. Jag är trött för att jag har haft väldigt mycket igång de senaste veckorna. En födelsedag närmar sig, vilket innebär att ett antal kalas har ordnats. Jag reser till USA i slutet av nästa vecka och har massor att förbereda inför det. Dessutom är terminskurserna igång och dagarna på min anställning är fullbokade.
Så ja, jag är trött.
Sömnbrist påverkar både vårt känsloläge och vår förmåga att hantera negativa tankar. När vi är trötta kan det därför bli ännu lättare att tro på den där rösten och det den säger.
När jag väl konstaterade att det förmodligen inte var sanningen jag intalade mig själv, utan att det var tröttheten som talade, insåg jag att visst har jag något viktigt att berätta. Och att många med största sannolikhet kommer att känna igen sig.
Och vad gjorde jag då?
Jag tog en promenad. Jag gick ner till vattnet, satte mig en stund på bryggan, blickade ut över vattenytan och lät solen skina på mig en stund.
Istället för att sitta hemma och försöka skriva vid datorn började jag diktera mina tankar där och då.
Lyssna på dig själv – vad försöker den inre rösten berätta?
Att analysera vad den där rösten egentligen säger är otroligt viktigt. För det är först då vi faktiskt börjar lyssna på oss själva.
För att hålla energinivån uppe under årets mörka del, och särskilt när jag har mycket att stå i, behöver jag komma ut. Jag vet att hösten, och särskilt tiden efter tidsomställningen, gör att jag känner mig extra trött och ur fas. Det påverkar hur jag ser på tillvaron.
Jag behöver vistas i naturen, se vattnet som jag älskar så mycket och få dagsljus. Det är ju trots allt november, och november är inte direkt känt för att bjuda på särskilt mycket av den varan!
Tänk om vi kunde stanna upp lite oftare och fundera på vad den där rösten egentligen försöker berätta för oss. Vad är kärnan i budskapet? Är det verkligen det den säger som är problemet, eller finns det något annat bakom?
Självkritik och begränsande tankar på yogamattan
Jag hör det här ofta på mina yogaklasser också.
Hur den där rösten säger:
”Nej, den där positionen kan inte jag klara av, jag som har så korta armar.”
Eller:
”Nej, min rumpa är för stor.”
”Jag är alldeles för tung.”
”Jag är inte vig nog.”
”Jag är inte stark nog.”
Men vad säger den egentligen?
Kanske är det en rädsla som får ta ton.
”Jag är rädd för att göra någonting jag inte har provat förut.”
”Jag är rädd för att skada mig.”
”Jag är rädd för att se dum ut.”
”Jag är rädd för att inte ha förstått instruktionen.”
Den listan kan göras hur lång som helst.
Många av oss vill så gärna vara duktiga. Duktiga yogadeltagare som presterar bra på mattan. Vi vill släppa på alla krav, men trillar ändå dit och jämför oss med andra. Vi blir besvikna när den egna kroppen inte flyter från den ena positionen till den andra, frustrerade när det tar emot eller när kroppen inte gör som huvudet har bestämt att den ska göra.
Med allra största sannolikhet är det inte kroppen som är begränsningen. Kanske är det föreställningen om vad kroppen kan och inte kan som sätter stopp.
Jag har själv en önskan att lära mig Underarmsstående – Pincha Mayurasana. Att kicka upp mot en vägg går som en dans, men att balansera mitt i rummet? Nja.

Det tog ett bra tag innan jag förstod att det var rädsla som höll mig tillbaka. Rädsla för att ramla och slå mig. Det var först efter att jag hade 1. ramlat (utan direkta blessyrer) och 2. tränat på att ramla, som min hjärna gick med på att flytta bort från väggen.
Vissa dagar går det bättre än andra. Oftast kan jag rädda mig ur ett underarmsstående utan att ramla, men ibland händer det också. Poängen är att jag har slutat lyssna på den där rösten som säger att jag borde hålla mig till väggen.
Yoga kan vara avslappnande, skönt och mysigt, men också utmanande och ett utforskande.
Att se stoltheten och glädjen i någons ögon när hen vågat ta sig an en utmaning som hen inte trodde sig vara redo för är bland det finaste jag vet som yogalärare.
Ibland går det inte hela vägen, men det spelar ingen roll. Vi växer fortfarande som människor av att försöka!
Att lära känna sin kropp är inte gjort i en handvändning, särskilt inte med tanke på att den är i ständig förändring! Yogan kan också hjälpa oss att inse att vi inte är våra tankar, och att alla tankar är långt ifrån hjälpsamma.
Hur rädslan för förändring kan hålla oss tillbaka
Den här rösten bär vi med oss, inte bara på yogamattan. Den tar vi med oss överallt.
Det kan vara på jobbet, i familjen och i relationen till andra.
Det är rösten som gör att vi inte vågar säga upp oss eller söka ett nytt jobb. Som gör att vi inte vågar flytta fast vi inte riktigt trivs. Som gör att vi blir kvar i en relation som inte fungerar, oavsett om det handlar om en vänskapsrelation eller en kärleksrelation.
Vi håller tyst för att inte bli dömda. Men dömer ofta oss själva desto hårdare efteråt istället.
Vi kanske till och med intalar oss själva att det är bra att lyssna på den här rösten. Att den ser till att vi håller oss trygga och säkra, att vi inte utsätts för läskiga saker.
Men den där tryggheten kan ju också hålla oss tillbaka.
För vad är det värsta som kan hända?
Du får inte jobbet du söker. Du bryter upp och det blir inte riktigt som du tänkt dig. Du gör ett försök till något nytt.
Kanske faller du pladask. Kanske ser det till och med lite fånigt ut.
Men vad gör det?
Vi människor är programmerade att söka trygghet. Vi intalar oss att vi inte är redo, att vi behöver lite mer tid, lite mer erfarenhet eller vad det nu kan vara.
Men redo är inte en känsla, det är ett beslut!
Att fatta beslut kan vara såväl tidskrävande som jobbigt. Om vi alltid skulle lyssna till den där bekväma rösten som bara vill att vi ska vara trygga, skulle vi inte utvecklas och kanske till och med gå miste om sådant vi faktiskt längtar efter.

Alla tankar förtjänar inte att bli trodda
De här rösterna kan absolut vara bra att lyssna till. Men jag tror att vi allesammans behöver ta ett extra varv och fundera på vad de egentligen säger åt oss.
Vad är kärnan i budskapet?
Alla tankar förtjänar inte att bli trodda. Särskilt inte när vi är trötta, hungriga eller ledsna.
Kanske behöver vi inte alltid försöka tysta den där rösten. Kanske behöver vi istället bli lite bättre på att lyssna bakom orden.
För ibland är det inte alls sant att vi inte kan. Ibland är vi bara rädda. Ibland behöver vi vila. Ibland behöver vi lite dagsljus, en promenad eller någon som påminner oss om att vi faktiskt får prova.
Och ibland behöver vi bara fråga oss själva:
Vad är det jag egentligen behöver just nu?




Kommentarer