Yamas – de fem principerna som lägger grunden för din yoga

Yoga är så mycket mer än rörelse på mattan. I det här inlägget dyker vi ner i Yamas, det första steget på Patañjalis åttafaldiga väg – fem urgamla principer om hur vi möter oss själva och varandra, och som fortfarande har allt att säga om hur vi lever idag.

"Without firm foundations a house cannot stand. Without the practice of the principles of Yama and Niyama, which lay down firm foundations for building character, there cannot be an integrated personality. Practice of asanas without the backing of Yama and Niyama is mere acrobatics." – B.K.S. Iyengar, Light on Yoga

För ett par veckor sedan skrev jag om Patañjalis åttafaldiga väg i stort — en tusenårig guide till hur vi kan leva ett meningsfullt liv och nå självinsikt. Nu vill jag gå in lite djupare på det allra första steget på den vägen: Yamas.

Själva ordet yama betyder tygel. Inte i bemärkelsen att någon annan håller i tömmarna, utan att vi själva, villigt och med glädje, guidar oss framåt — ungefär som en ryttare guidar sin häst. Det är alltså inte fråga om regler påtvingade utifrån, utan om en självvald disciplin: etik och moral i mötet med andra, den gyllene regeln satt i system. Och det säger något om hur mycket som ryms i begreppet yoga, för det är lätt att tro att det bara handlar om att öka sin rörlighet och lära sig att vara i nuet. Men ordet yoga betyder förena — kropp och själ, motpoler, oss själva och omvärlden. Just därför menade Iyengar att asanas utan yamas i grunden bara är akrobatik. Utan den etiska grunden blir yogan som vilken annan träningsform som helst.

Yamas är fem till antalet, och de bygger i mångt och mycket på varandra:

1. Ahimsa – icke-våld

2. Satya – sanningsenlighet

3. Asteya – att inte stjäla

4. Brahmacharya – måttlighet

5. Aparigraha – att inte hålla fast

Det fascinerande är att man återfinner samma fem värden i i stort sett alla världsreligioner, utan att de egentligen har med religion att göra. Snarare handlar de om det ansvar vi bär som sociala varelser — moralen som krävs för att leva tillsammans med varandra och med världen omkring oss. Som småbarnsförälder upprepar jag detta gång på gång, dag ut och dag in — "det viktigaste är att vara snäll!" — och påminner mina barn om att det är coolt att vara snäll, och töntigt att vara taskig. Det är ju det vi människor gör, vi försöker vårt bästa att föra över sunda värderingar till nästa generation. Vi kanske inte kan ändra hela världen på en gång. Men vi kan allesammans göra vårt bästa för att vara goda medmänniskor, och det är precis där yamas tar sin utgångspunkt.

Ahimsa – yogans princip om icke-våld

"Ahimsa means not acting with the will to violate anything, even the atmosphere. Harmony and serenity have to be maintained." – Hatha Yoga Pradipika

Vi börjar med den första och mest grundläggande av yamas, den som de övriga fyra i mångt och mycket bygger vidare på: Ahimsa, icke-våld. Principen har funnits i Indien i tusentals år och är en hörnsten i hinduism, buddhism och jainism, tätt sammanflätad med tanken om karma. Vissa tolkar den strikt, som att inte döda. Andra menar att den sträcker sig längre än så, till att inte orsaka smärta eller lidande genom vare sig handling, ord eller tanke. Oavsett var man landar tror jag vi kan enas om en sak: världen skulle må bra av mer av det här!

Grunden till Ahimsa är kärlek — medkänsla för allt levande, sig själv inkluderad. Och det är kanske där den blir som mest konkret för oss som yogar, för hur ofta möter vi egentligen oss själva med samma omtanke vi skulle visa någon annan? Vissa dagar känns kroppen stark och sinnet klart. Andra dagar är vi tankspridda, jämför oss med personen på mattan bredvid, pressar oss in i en position vi egentligen inte var redo för — och lämnar klassen med mer spänning i kroppen än vi kom med. Ahimsa på yogamattan handlar om att fånga den skillnaden i tid: att lyssna innan vi går över gränsen, och att släppa prestationskraven till förmån för att möta kroppen och sinnet precis som de är just idag.

Att öva icke-våld är alltså långt ifrån passivt, även om det kan låta så. Det kräver tvärtom enorm styrka att möta motstånd utan att svara med samma mynt, vilket kanske ingen bevisat tydligare än Mahatma Gandhi. Han byggde hela sin kamp för ett självständigt Indien på satyagraha — sanning och aktivt motstånd utan våld — och menade att om hela världen levde efter principen öga för öga skulle snart hela världen vara blind. Våld föder våld, och det är just därför det är så viktigt att möta även det svåra med vänlighet. Det finns för den delen fog för det även bortom filosofin: forskning visar att negativitet höjer kortisolnivåerna och sänker immunförsvaret, medan vänlighet och positivitet gör tvärtom. Optimister lever helt enkelt längre.

En fråga som ofta dyker upp i det här sammanhanget är om man måste vara vegetarian för att yoga. Det är en knepig fråga som många yogis brottas med, och jag tror inte det finns ett givet svar. Ahimsa handlar om att inte skada — men om du utesluter mat ur din kost och mår dåligt av det, brukar du i själva verket våld mot dig själv. Så det handlar mer om balans än om ett facit. Det som däremot alltid går att göra är att bli lite mer medveten: att fråga sig var maten faktiskt kommer ifrån, och välja de bästa alternativen istället för att äta av gammal vana.

Satya – att öva sanningsenlighet i tanke och tal

"There is only one truth and it doesn't change. Everything else is just opinion." – Helen Avery

Nästa steg är Satya, sanning, och ordet kommer från sat — kunskap om det som är verkligt. I Vedaskrifterna beskrivs sanningen som själva grundstenen i tillvaron; utan den, menar man, faller verkligheten samman. Men vad innebär det egentligen att tala sanning i vardagen? Räcker det att bara låta bli att ljuga? Enligt Patañjali handlar det om mer än så — att uttrycka sig utan falskhet, utan överdrifter, utan att förvränga. Satya blir därför lika mycket en övning i att lägga band på sig själv som i att vara ärlig: att sakta ner, tänka efter, och filtrera orden innan de lämnar munnen.

Ett enkelt sätt att öva sig är att bära med sig några frågor innan man säger något: Är det här verkligen sant, eller är det min åsikt? Är det nödvändigt att säga? Är det till hjälp? Kan jag säga det på ett snällt sätt? Om svaret är nej på någon av dem är det kanske lika bra att låta bli. Här hänger Satya ihop med Ahimsa mer än man kanske tror, för att särskilja sanning från åsikt handlar i grunden om medkänsla — mot andra, men lika mycket mot sig själv. Och just den distinktionen kan förändra hela vår världsbild. "Jag är kass på bakåtböjningar" är en åsikt förklädd till sanning. "Jag kämpar med bakåtböjningar just nu" är sanningen. Skillnaden är liten i ord men stor i hur den formar oss, för har vi väl fått höra att vi är dåliga på något är risken stor att vi till slut definierar oss själva utifrån det.

Samma princip går att bära med sig rakt in på mattan: lyssnar jag verkligen på kroppen just nu, eller upprepar jag bara det jag brukar säga till mig själv? Och den följer även med i hur vi uttrycker våra behov till våra nära och kära, något som i sin tur skulle kunna bespara oss många konflikter. "Vill du gå ut och gå?" är något helt annat än "jag skulle behöva en promenad, vill du följa med?" — där det första gissar sig fram och det andra är ärligt om vad man faktiskt behöver. Tydlighet är, när man tänker efter, en form av ärlighet.

Asteya – varför att inte stjäla handlar om mer än ägodelar

"Mankind's greed and craving for artificial needs are also stealing." – Mahatma Gandhi

Den tredje yaman är Asteya, att inte stjäla, och här är det lätt att klappa sig själv på axeln en aning för snabbt. Jag stjäl väl minsann inte — check på den! Riktigt så enkelt är det förstås inte, för asteya sträcker sig långt bortom regelrätt stöld.

Redan från födseln börjar vi ta av jordens resurser, och frågan är vad vi lämnar tillbaka. Tänk dig jorden som ett gigantiskt bibliotek: alla har rätt att låna, men om ingen någonsin lämnar tillbaka tar det till slut slut, och biblioteket får stänga. Roten till att stjäla är ofta just den känslan av otillräcklighet — att sakna något, att alltid vilja ha lite mer. Precis som Gandhi konstaterade är begäret efter konstgjorda behov i sig en form av stöld.

Men principen slutar inte vid ägodelar eller naturresurser. Den gäller lika mycket tid och energi. Att engagera sig i något utan avsikt att fullfölja det är att stjäla någon annans förtroende. Att ta åt sig äran för någon annans arbete är att stjäla erkännande. Att komma sent, eller att avbryta någon mitt i en mening, är att stjäla av deras tid och utrymme. De flesta av oss har stött på energitjuvar som bara tar och tar tills vi är tomma — men det behöver inte alltid vara en person. Det kan lika gärna vara en vana du fastnat i, eller telefonen du checkar av ren reflex. Om du rannsakar dig själv: vad i din vardag tar din tid eller energi utan att ge något tillbaka?

Det här hänger i sin tur ihop med hur vi konsumerar. Vi lever i ett samhälle som ständigt viskar att vi skulle må lite bättre om vi bara köpte lite till, och det är inget konstigt i sig att vilja ha vackra, bekväma saker omkring sig. Frågan är snarare var gränsen går mellan behov och kompensation — mellan att unna sig och att fylla ett tomrum. Och där vi faktiskt har makt, som konsumenter, är i vem vi väljer att handla av.

Brahmacharya – måttlighet i ett samhälle som alltid vill sälja mer

"When the mind is freed from domination by the senses, sensory pleasures are replaced by inner joy." – Rolf Sovik

Så kommer vi till den yama som brukar väcka mest diskussion, kanske för att den lätt missförstås: Brahmacharya. Ordet betyder ungefär "den som lever i det gudomliga medvetandet", men brukar översättas till måttlighet — eller, om man hårddrar det, celibat. För att förstå varför måste man backa bandet till Patañjalis tid, för omkring 1600 år sedan, då livet var indelat i fyra faser. Den första kallades just brahmacharya och var studietiden innan man bildade familj, då man levde och studerade tillsammans med en guru — i celibat. Därefter kom grihastha, familjelivet, följt av vanaprastha, då fokus flyttades från familjeansvar till andlig frigörelse, och till sist sannyasa, då man drog sig undan allt materiellt för att helt ägna sig åt det andliga. Dåtidens studietid har, låt oss vara ärliga, väldigt lite gemensamt med vår egen!

Så vad har det här egentligen med oss att göra idag? Jag tror svaret ligger mindre i celibatet i sig och mer i tanken bakom det: hur vi riktar vår energi. Brahmacharya handlar om kontroll över begären — den där rastlösa känslan av att alltid vilja ha lite mer, oavsett om det gäller mat, shopping, sex eller skärmtid. Så länge vi riktar energin utåt, mot allt vi tror ska göra oss lyckliga, kommer vi aldrig riktigt landa. Det är först när vi slutar leta där ute som vi kan hitta lugnet inom oss, för ingen sak och ingen relation kan egentligen göra oss lyckliga på riktigt. Det kan bara vi själva göra.

Ett sätt att öva sig i det är att fråga sig, inför varje begär: kommer det här inifrån, eller är det bara ett rastlöst sinne som pratar? Kräver jag något just nu, eller njuter jag helt enkelt av det? Och samma självrannsakan går att ta med sig upp på yogamattan. Använder jag yogan för att döva en inre röst, för att dämpa det ständiga tjattret av tankarna istället för att ta itu med det som känns jobbigt? Måttlighet handlar, i grunden, om att märka mönstret innan man agerar på det.

Aparigraha – konsten att inte hålla fast

"Like a sandcastle, all is temporary. Build it, tend it, enjoy it. And when the time comes, let it go."

– Jack Kornfield

Den femte och sista yaman är Aparigraha, som brukar översättas till non-attachment — icke-ägandebegär, eller kanske hellre icke-fasthållande. Swami Satchidananda, en känd yogi och författare, beskriver begreppet i två delar: dels att inte hamstra mer än vi faktiskt behöver, dels att kunna ta emot något utan att känna krav på motprestation. Det är alltså inte gåvan i sig som är problemet, utan förpliktelsen som så lätt smyger sig med i dess kölvatten.

Det är ofta först när vi ska flytta som vi riktigt inser hur mycket vi samlat på oss — prylar vi tröttnat på, glömt bort eller bara skjutit undan "för säkerhets skull". Och ju mer vi håller fast vid, desto mer låter vi tingen till slut tala om vem vi är. Att öva aparigraha handlar därför om att rensa, inte bara i garderoben utan lika mycket emotionellt: finns det något du bär med dig som du egentligen skulle må bra av att lägga ner? Någon du kan förlåta, och därmed släppa taget om?

Samma mönster brukar för övrigt dyka upp på mattan också. Håller du fast vid en bestämd bild av hur din yoga "ska" se ut? Jagar du en särskild position i tron att allt blir bra just den dagen du klarar den? Mattan fungerar här som ett litet mikrokosmos, men sanningen är att vi oftast bär med oss samma mönster ut i resten av livet också — i karriären, i relationerna. Skillnaden är bara att det kan vara lite lättare att upptäcka dem här, i det lilla formatet. Och första steget, som alltid, är att lägga märke till mönstret. Sen kan vi välja något annat.

Yamas som en ständig, mild rannsakan

Ser man dessa fem yamas i sitt sammanhang pekar de egentligen alla åt samma håll: inåt. De är inte en lista med regler att bocka av, utan en ständig, mild rannsakan av hur vi rör oss genom världen — i tanke, ord och handling, på mattan och långt utanför den.