Dhyana: när meditationen slutar vara något vi gör

Det vi vanligtvis kallar meditation, att sitta stilla och försöka hålla fokus, är egentligen steget före Dhyana. Här utforskar vi den sjunde grenen på Patanjalis åttafaldiga väg: skillnaden mot Dharana, vad som kan hända i kropp och sinne när vi blir stilla, och hur du kan närma dig meditation med nyfikenhet.

”Dhyana betyder absorption. Det är konsten i självstudier, reflektion, intresserad observation eller sökandet efter det oändliga inom oss. Det innebär att titta inåt till ens innersta varelse. Dhyana är upptäckten av Jaget.” – BKS Iyengar, ur Light on Pranayama

Vi är nu framme vid den sjunde grenen på Patanjalis åttafaldiga väg, Dhyana, som brukar översättas med meditation. Lite ironiskt är det, för det de flesta av oss tänker på när vi hör ordet meditation, att sitta stilla och vara djupt fokuserad, är egentligen steget innan.

Vad är skillnaden mellan Dharana och Dhyana?

Dharana är något vi gör. Vi utövar koncentration och riktar uppmärksamheten mot en punkt. Dhyana är något vi är. Då är vi fullständigt absorberade i vårt meditativa fokus, utan att anstränga oss för att vara det.

Swami Satchidananda beskriver det fint. Du sätter dig ner för att meditera och fem minuter känns som en timme. Det är Dharana. Du sätter dig ner, tappar uppfattningen om tid och rum, och en timme känns som fem minuter. Det är Dhyana.

Ett annat sätt att se det är med en ljuslåga. I Dharana är du djupt fokuserad på lågans färg, form och sken och uppfattar inget utanför den. I Dhyana kan du inte längre urskilja lågans olika delar, eller skilja dig själv från den. Du har blivit ett med ljuset.

Jag tror inte att man tar sig dit bara genom att vilja det tillräckligt mycket. Det krävs övning och tålamod, och det finns inget facit för när eller hur det händer.

Hur lugnar meditation kroppen och sinnet?

Patanjali beskriver ingen detaljerad meditationsteknik. Under lång tid skrevs inte sådant ned, utan fördes ofta muntligen vidare från lärare till elev. Han nämner däremot ekagrata, fokus på en punkt, som det som lugnar sinnet. Du riktar uppmärksamheten mot en enda sak och leder tillbaka den varje gång den vandrar iväg.

Forskning om stress och hjärnan kan hjälpa oss att förstå varför stillhet kan kännas så lugnande. Här kommer amygdala in. Det är en liten, mandelformad del av hjärnan som sitter djupt inne i tinningloben. Den fungerar lite som hjärnans alarmsystem: den läser av omgivningen efter tecken på fara och sätter igång kroppens stressreaktion. Problemet är att den inte alltid skiljer mellan ett verkligt hot och en full inkorg. När vi vilar uppmärksamheten på något odramatiskt får amygdala färre signaler att reagera på, och larmberedskapen kan sakta sjunka. Då får det parasympatiska nervsystemet, det som hör ihop med vila och återhämtning, större utrymme. Det här är en förenkling, men ungefär så tror jag att man kan förstå varför stillhet kan kännas så påtagligt i kroppen.

Ibland syns det så tydligt under en yogaklass. Någon kommer in med axlarna uppe vid öronen och med tankar som uppenbarligen snurrar för fullt, och vilar i slutet av klassen med ett fridfullt uttryck och en avslappnad kropp. Ingenting har behövt tvingas bort, utan förändringen har skett i takt med att fokuset samlats och lugnet infunnit sig. Det är lite som med ett snöglob. Skakar du det virvlar snön runt, och ställer du ner det sjunker flingorna av sig själva. Att vila uppmärksamheten på en enda punkt är att ställa ner snögloben.

Är tänkandet ett hinder i meditation?

I yogans texter kan tänkandet ibland få skulden. Patanjali definierar yoga som att sinnets rörelser får stillna, och för många tankar gör det svårt att gå djupt i meditation. Samtidigt är det tänkandet som får oss att söka oss till yogan från första början. Det är med tänkandet vi ser våra mönster, förstår att vi inte alltid behöver tro på vårt eget motstånd och tar hjälp av en lärare eller en bok. Jag tycker det är fint att tänkandet både får stå i vägen och visa vägen.

Vem märker att tankarna vandrat iväg när vi mediterar?

Det kan vara lätt att tro att meditation går ut på att stänga av tankarna. Men om tankarna ska stängas av, vem är det då som märker att de har vandrat?

Jag tror att de flesta känner igen sig. Du ligger i Savasana, sinnet har äntligen börjat lugna sig, och plötsligt upptäcker du att du i flera minuter har planerat inköpslistan till helgen. Någon del av dig märker det, skakar lite på huvudet åt dig och för tillbaka uppmärksamheten till andetaget.

Den delen kallas ibland metakognition, förmågan att betrakta sitt eget tänkande. Simon Krohn skriver om det i Närmare något – filosofin bakom yoga, och den tanken har hjälpt mig att förstå varför meditation kan kännas som arbete och vila på en och samma gång. En del av oss lugnar sig medan en annan del arbetar med att hålla kursen.

Krohn beskriver det med hjälp av tre begrepp från yogafilosofin:

• Manas är sinnet, där tankar och känslor uppstår.

• Ahamkara är jag-känslan, den del som säger "jag är trött" eller "jag är orolig" och identifierar sig med det som dyker upp.

• Buddhi är den klarsynta delen som kan betrakta det hela. Man kan kalla den intellektet, men också metakognition.

I Dharana arbetar buddhi aktivt. Den håller uppmärksamheten kvar och leder tillbaka den. I Dhyana har sinnet och jag-känslan stillnat så pass mycket att buddhi inte längre behöver anstränga sig. Det är lite som en förälder som efter en lång dag äntligen får sätta sig ner, eftersom barnen till slut har somnat och det inte finns något mer att passa.

Hur känns Dhyana i vardagen?

Du kanske har varit nära ett meditativt tillstånd utan att tänka på det. Tänk på stunder då tiden försvann av sig själv: när du gick helt upp i något du tycker om att göra och inte märkte hur timmarna gick (vilket också brukar benämnas som att vara i ett flow), mitt i en yogastund där rörelse och andning blev ett, eller under en lång promenad där tankarna tystnade utan att du bad dem om det.

Det är kanske inte Dhyana i klassisk mening, men det kan ge en aning om hur det känns när du inte behöver anstränga dig utan bara är.

Hur kan du utforska Dhyana i din egen meditation?

Jag tror att det kanske mest hjälpsamma är att inte försöka hamna i Dhyana. Sätt dig bekvämt, ställ en timer på fem minuter och välj en enkel fokuspunkt. Det kan vara andetaget, en ljuslåga eller ett mantra, alltså ett ord eller en mening du upprepar tyst för dig själv.

När du upptäcker att tankarna har gått iväg leder du tillbaka uppmärksamheten, så vänligt du kan. Den där tillbakaledningen är inget misslyckande, den är själva övningen. Vissa dagar känns fem minuter som en timme, och det är helt okej. Andra dagar reser du dig upp och undrar vart tiden tog vägen.

Vad kommer efter Dhyana? Samadhi

När även buddhi faller till ro, när ingen längre behöver hålla kvar fokus, beskriver Patanjali ett tillstånd där jaget och världen upplevs som ett. Det är Samadhi, den åttonde och sista grenen, som vi utforskar i nästa inlägg.

Tills dess, vad händer om du ger dig själv några minuter där ingenting behöver bli något?