Samadhi – åttonde och sista steget på Patanjalis åttafaldiga väg

Samadhi är det åttonde och sista steget på Patanjalis åttafaldiga väg, och kanske det svåraste att skriva om, eftersom det snarare upplevs än förklaras. Här tittar vi på vad Samadhi betyder, hur det hänger ihop med Dharana och Dhyana, vilka stadier Patanjali beskriver och vad det kan ha med en vardag full av möten och mejl att göra.

"Samadhi är slutet på sökarens resa. Vid höjdpunkten av hans meditation går han in i Samadhi, där kropp och sinnen vilar som i sömn, medan tanke och förstånd är alerta som i vaket tillstånd, men han har gått bortom medvetandet." (fritt översatt ur BKS Iyengar, Light on Yoga)

Så här i åttonde och sista delen av vår resa genom Patanjalis åttafaldiga väg har vi alltså kommit fram till Samadhi. Jag ska erkänna att det känns lite lustigt att försöka skriva ett blogginlägg om något som flera av de gamla texterna säger inte går att förklara. Men jag försöker ändå, med en stor portion ödmjukhet..!

Vad är Samadhi?

Samadhi brukar översättas med frid, insikt eller lycksalighet. Själva ordet är intressant, för det säger något om vad tillståndet går ut på. Det brukar förklaras som en sammansättning av sam (samman, helt) och ā-dhā, som betyder ungefär "att placera, fästa". Samadhi blir då att samla ihop och fästa något helt och fullt, i det här fallet alltså sinnet.

Jag tycker att det är en ganska igenkännbar bild. De flesta av oss har en uppmärksamhet som liknar en datorskärm med fjorton öppna flikar, där ingen av dem riktigt får vår fulla närvaro. I Samadhi är det tvärtom: alla flikar är stängda utom en, och den får hela uppmärksamheten, helt utan ansträngning.

Patanjali beskriver det som att sinnet blir helt och hållet fyllt av föremålet. Det handlar alltså inte längre om en person som anstränger sig för att koncentrera sig på något, och inte heller bara om att yttre intryck och tankar tystnar. Nej, Samadhi är en fullständig absorption, där den som mediterar, det du mediterar på och själva händelsen (att meditera) blir en och samma. Svårt att ta in?! Tro mig, det tycker jag också.

Vad är samyama? Tre steg som hör ihop

Samadhi kommer inte ur ingenting. De tre sista grenarna, Dharana, Dhyana och Samadhi, kallas tillsammans för samyama. De är egentligen inte tre separata saker utan snarare en och samma process som fördjupas: från koncentration (Dharana), via meditation (Dhyana), till att man helt går upp i det man riktar uppmärksamheten mot (Samadhi). Om du har följt serien hittills vet du att det här är slutpunkten för en väg som började med hur vi möter andra och oss själva, och som sedan gick via kroppen, andningen och sinnena.

Olika stadier av Samadhi enligt Patanjali

Patanjali beskriver inte bara ett Samadhi, utan flera nivåer. Det går att tänka på dem som ett sinne som blir mer och mer stilla. Här kommer en förenklad version, och det finns olika sätt att dela in dem på, så se det som en karta och inte en exakt tidtabell.

Samadhi med ett föremål (samprajnata). Här finns det fortfarande något att rikta sig mot, till exempel andetaget, ett mantra eller en tanke. Sinnet är klart och koncentrerat, men det finns fortfarande ett "något" kvar. Patanjali beskriver det i fyra lager som blir allt finare:

• Först ett grovt, tänkande iakttagande (vitarka)

• Sedan ett mer subtilt, reflekterande (vichara)

• Därefter en känsla av glädje och djup tillfredsställelse (ananda)

• Till sist en känsla av ren "jag-het" (asmita)

• 
  

Patanjali använder en bild här som jag tycker mycket om: sinnet blir som en klar kristall, som tar färg av det den vilar mot utan att förvränga det.

Samadhi utan föremål (asamprajnata). Här släpper även objektet och den medvetna riktningen. Det som finns kvar är bara de avtryck vi bär på sedan tidigare, samskara, i vila.

Patanjali beskriver samma tanke med en annan bild: Samadhi med frö (sabija) och utan frö (nirbija). Fröet är de avtryck som fortfarande kan växa till nya tankar och bindningar. I det sista stadiet, utan frö, är även de stilla. Det är där Patanjali placerar dörren mot frihet (kaivalya).

Inom senare indisk filosofi sägs det att den som nått ett bestående Samadhi men ändå lever kvar i sin kropp kallas jivanmukta, en som är fri medan hen lever.

Samadhi och frihet: vad är kaivalya?

I yogasutran beskrivs Samadhi inte bara som en meditationsupplevelse, utan som en förändring i medvetandet, att se världen ur ett helt annat perspektiv. Det leder i sin tur mot kaivalya, ett slags frigörelse. Det är kanske därför Samadhi så ofta beskrivs som en motpol till lidande: ett tillstånd av frid som inte hänger på hur dagen ser ut.

Vad har Samadhi med vår vardag att göra?

Nu kommer min ärliga reflektion. De flesta av oss som sitter på ett kontor, går mellan klassrum eller springer genom korridorer på en avdelning kommer sannolikt inte att nå ett permanent Samadhi mellan två möten. Det är helt okej, och jag tror inte att det är poängen heller…!

Jag tror att det finns något värdefullt i att veta att riktningen finns. Att de där små stunderna när sinnet blir stilla, när du tillåter dig själv att bara få vara, lyssnar till andetaget eller är helt medveten i en rörelse, när tankarna får vara lite långsammare, är små glimtar åt samma håll.

För mig har de kommit när jag varit som mest absorberad i en kreativ skapandeprocess. De kom också i den totala stillhet som uppstod när jag mötte mina nyfödda barns ögon för allra första gången. Jag tänker att det kan ha varit mikroskopiska glimtar av Samadhi.

Kanske är det inte Samadhi i den snävaste betydelsen, men åtminstone ett första hej till det.

Med det här inlägget är vi framme vid vägens slut, och samtidigt är det kanske så här det är tänkt: åtta grenar som egentligen hänger ihop som en enda. Jag är nyfiken på vad du tar med dig från resan, berätta gärna!